Jag vill inleda den här krönikan med att säga, att jag i grund och botten inte har något emot religion. Inte egentligen. Jag är dock ateist, eller agnostiker, eller både och, fast det lutar väl mer åt agnostiker (tron att det inte finns bevis för att en "högre makt" existerar). Jag tänker också fokusera mest på kristendomen, eftersom det är den religion som jag "vet" mest om.

Grundtanken med de flesta religiösa åskådningar är faktiskt inte helt dum. Mycket som står i de heliga böckerna är bra, tänk om alla följde de tio budorden, till exempel? Vi skulle leva i en nästan utopisk värld, om än kanske lite tråkig med dagens mått mätt. Just Bibeln har många bra texter om hur vi ska behandla våra nära och kära, och hur vi ska agera i vissa situationer. So far, so good. Dock är det ju som med allt annat, att allt som glimmar inte är guld. Bibeln innehåller också en hel drös med snudd på sinnesjuka påståenden och förslag från Gud, något som idag skulle anses vara helt otänkbart, i första hand frågor om slaveri och kvinnorätt. Detta är områden där världen, utan religiös inblandning, har tagit slag i saken och förbättrat. För visst klarar vi väl oss utan slaveri, och visst är det väl bra att kvinnor får större rätt i samhället?

Problematiken utmynnar i tre påståenden.

1) Allt som står i Bibeln är sant och har hänt, och ska tolkas som sådant.

2) Vissa delar som står i Bibeln är sant och har hänt, vissa delar är inte sanna eller har hänt.

3) Ingenting som står i Bibeln är sant eller har hänt.

Problemet med påstående 1 är att, om vi accepterar allt som står i Bibeln, måste vi acceptera just det som står skrivet om slaveri och kvinnoförtryck. Skulle vi göra det, och om kristendomen hade ett större inflytande i världen än vad de har, skulle vi se en tillbakagång i vår utveckling. Detta är inget någon kristen skulle kunna gå med på, troligtvis, utan de flesta kristna bekänner sig till påstående 2.

Problemet med påstående 2 är att, vem är det som ska bestämma vad som stämmer eller inte? Bibeln är Guds ord, inget annat, och vilka är vi att bestämma om sanningshalten i dessa? Om det nu är så att kristna väljer delar ur Bibeln som sanna, och dömer ut andra delar som osanna, varför finns dessa osanna delar fortfarande kvar i Bibeln? De är en del av kristendomens heliga bok, men är inte en del av kristendomen och stöds inte av några kristna.

Problemet med påstående 3 är att, vad ska vi då med kristendomen till? Då är Bibeln inget annat än en massa texter skrivna av tokstollar för 2000 år sedan, som inte fungerar i dagens samhälle. Visst, vissa delar är bra, men vi skulle lika gärna läsa Dr Phils böcker och få precis lika mycket ut av dem som vi skulle få av Bibeln. Vi skulle minimera Guds existens till något från fablernas värld vi kan skrämma våra barn med sent på kvällarna. Detta kommer så klart inte att ske inom en nära framtid, så påstående 2 är helt klart den hetaste kandidaten här.

Det finns alltså helt klart problem med Bibeln. Det är troligtvis kristendomens största stötesten just nu, hur de ska lyckas uppdatera den för vår tid, utan att för den skulle göra allt för stora avkall på dess grundtanke.

Den egentligen största anledningen till att jag har problem med kristendomen, och religioner i övrigt, är dock inte vad som står i de heliga böckerna. Det är utövarna, och då pratar vi fundamentalisterna, de som tolkar de heliga böckerna på sitt eget sätt, hittar meningar och antydningar som stödjer deras "kamp" för det rätta. Jag vill inte följa något som dessa människor följer, även om jag vet att de har fel, och är mer sällsynta än "vanliga" anhängare. Dock finns de där, och de förstör religionernas anseende väldigt mycket. Utan dessa hade det kanske varit något mer intressant.

Sen finns det ett annat problem. Jag är väldigt övertygad om att jag lever mitt liv min, och ingen annans, skull. Jag är ultimat ansvarig för mina handlingar, och det som händer som resultat av mina handlingar är enbart logiskt och inte fyllt av mystisk inblandning från en "högre makt". Jag svarar endast och enbart inför mig själv, och är endast skyldig mig något, ingen annan. Med tanke på detta blir det svårt för mig att bekänna mig till en religion, då detta skulle medföra att allt jag gör helt plötsligt påverkas och bestäms av en "högre makt". Det skulle inte alls fungera i min värld, eftersom jag vill tro att det är jag som är viktigast i mitt liv.

Nu avrundar jag den här krönikan lite fint, med att säga att religion egentligen är bra. Det finns dock problem, och ett av de största är anhängarna. Det kommer dock troligtvis att förändras över tiden, förhoppningsvis till det bättre.