Jag vill inleda den här krönikan med att säga, att jag i grund och botten inte har något emot religion. Inte egentligen. Jag är dock ateist, eller agnostiker, eller både och, fast det lutar väl mer åt agnostiker (tron att det inte finns bevis för att en "högre makt" existerar). Jag tänker också fokusera mest på kristendomen, eftersom det är den religion som jag "vet" mest om.

Grundtanken med de flesta religiösa åskådningar är faktiskt inte helt dum. Mycket som står i de heliga böckerna är bra, tänk om alla följde de tio budorden, till exempel? Vi skulle leva i en nästan utopisk värld, om än kanske lite tråkig med dagens mått mätt. Just Bibeln har många bra texter om hur vi ska behandla våra nära och kära, och hur vi ska agera i vissa situationer. So far, so good. Dock är det ju som med allt annat, att allt som glimmar inte är guld. Bibeln innehåller också en hel drös med snudd på sinnesjuka påståenden och förslag från Gud, något som idag skulle anses vara helt otänkbart, i första hand frågor om slaveri och kvinnorätt. Detta är områden där världen, utan religiös inblandning, har tagit slag i saken och förbättrat. För visst klarar vi väl oss utan slaveri, och visst är det väl bra att kvinnor får större rätt i samhället?

Problematiken utmynnar i tre påståenden.

1) Allt som står i Bibeln är sant och har hänt, och ska tolkas som sådant.

2) Vissa delar som står i Bibeln är sant och har hänt, vissa delar är inte sanna eller har hänt.

3) Ingenting som står i Bibeln är sant eller har hänt.

Problemet med påstående 1 är att, om vi accepterar allt som står i Bibeln, måste vi acceptera just det som står skrivet om slaveri och kvinnoförtryck. Skulle vi göra det, och om kristendomen hade ett större inflytande i världen än vad de har, skulle vi se en tillbakagång i vår utveckling. Detta är inget någon kristen skulle kunna gå med på, troligtvis, utan de flesta kristna bekänner sig till påstående 2.

Problemet med påstående 2 är att, vem är det som ska bestämma vad som stämmer eller inte? Bibeln är Guds ord, inget annat, och vilka är vi att bestämma om sanningshalten i dessa? Om det nu är så att kristna väljer delar ur Bibeln som sanna, och dömer ut andra delar som osanna, varför finns dessa osanna delar fortfarande kvar i Bibeln? De är en del av kristendomens heliga bok, men är inte en del av kristendomen och stöds inte av några kristna.

Problemet med påstående 3 är att, vad ska vi då med kristendomen till? Då är Bibeln inget annat än en massa texter skrivna av tokstollar för 2000 år sedan, som inte fungerar i dagens samhälle. Visst, vissa delar är bra, men vi skulle lika gärna läsa Dr Phils böcker och få precis lika mycket ut av dem som vi skulle få av Bibeln. Vi skulle minimera Guds existens till något från fablernas värld vi kan skrämma våra barn med sent på kvällarna. Detta kommer så klart inte att ske inom en nära framtid, så påstående 2 är helt klart den hetaste kandidaten här.

Det finns alltså helt klart problem med Bibeln. Det är troligtvis kristendomens största stötesten just nu, hur de ska lyckas uppdatera den för vår tid, utan att för den skulle göra allt för stora avkall på dess grundtanke.

Den egentligen största anledningen till att jag har problem med kristendomen, och religioner i övrigt, är dock inte vad som står i de heliga böckerna. Det är utövarna, och då pratar vi fundamentalisterna, de som tolkar de heliga böckerna på sitt eget sätt, hittar meningar och antydningar som stödjer deras "kamp" för det rätta. Jag vill inte följa något som dessa människor följer, även om jag vet att de har fel, och är mer sällsynta än "vanliga" anhängare. Dock finns de där, och de förstör religionernas anseende väldigt mycket. Utan dessa hade det kanske varit något mer intressant.

Sen finns det ett annat problem. Jag är väldigt övertygad om att jag lever mitt liv min, och ingen annans, skull. Jag är ultimat ansvarig för mina handlingar, och det som händer som resultat av mina handlingar är enbart logiskt och inte fyllt av mystisk inblandning från en "högre makt". Jag svarar endast och enbart inför mig själv, och är endast skyldig mig något, ingen annan. Med tanke på detta blir det svårt för mig att bekänna mig till en religion, då detta skulle medföra att allt jag gör helt plötsligt påverkas och bestäms av en "högre makt". Det skulle inte alls fungera i min värld, eftersom jag vill tro att det är jag som är viktigast i mitt liv.

Nu avrundar jag den här krönikan lite fint, med att säga att religion egentligen är bra. Det finns dock problem, och ett av de största är anhängarna. Det kommer dock troligtvis att förändras över tiden, förhoppningsvis till det bättre.

Jag skulle ju egentligen ha skrivit om modebloggare, som en fortsättning på mitt tidigare inlägg om mode, men kom på att jag dels inte vet tillräckligt mycket om Blondinbella, Kenza eller någon annan av damerna som skriver om mode. Det kommer helt enkelt att bli samma bash som innan, eftersom min inställning helt klart spiller över på dem som faktiskt lyckas tjäna pengar på att berätta för andra hur de ska klä sig och se ut. Jag vill helt enkelt inte se hur dessa människor ser ut för tillfället, det är faktiskt helt ointressant.

Jag kan dock medge, det är svårt för mig att effektivt kritisera kvinnliga modebloggare, eftersom de uppenbart inte vänder sig till mig, utan den mer tacksamma skaran av förvirrade unga tjejer som inte vet bättre. När det borde vara självklart att lyssna på vad man själv vill med sitt liv, är det tydligen enklare att lyssna på någon annan. Men vem vet, om jag skulle börja läsa en modeblogg skriven av en man med klädstil som är snarlik något jag skulle kunna tänka mig att ha på mig, kanske jag också inom kort blir en hjärnlös zombie som slaviskt följer varje nyck och förändring.

I grund och botten är jag dock vaksamt inställd till modebloggare. Eftersom jag, som tidigare sagt (ett flertal gånger), anser att var och en borde bestämma sitt eget mode, blir modebloggare advokater för en masspsykos som är extremt osexig.

Min avslutning får väl bli citatet: "Ingen vill veta var du köpt din tröja". Mycket sant, faktiskt.

Något som självklart inte undgår någon, är hur stor roll mode spelar i vår värld. Vi ser det varje dag i reklam, på alla människor vi ser och vi blir indoktrinerade i hur vi ska se ut. Med det sagt: mode är den moderna samtidens största problem. Jag har sett med egna ögon hur mode kan förstöra en människas liv, till den punkten att personen överväger självmord. Mode skapar fler problem än den löser, och modeindustrins frontfigurer gör inga ansatser att åtgärda detta.

En lite notis innan vi går vidare, med mode menar jag inte enbart kläder, utan allt som rör hur vi ska förhålla oss till andra människor. Den kanske inte största, men viktigaste delen, är våra kroppar. För ett antal hundra år sedan skulle en kvinna vara mullig, eftersom detta ansågs vara hälsosamt och attraktivt. Idag räknas en kvinna som mullig när hon väger över 65 kg. Tyvärr finns det inte tillräckligt många män som jag, som tycker om mulliga kvinnor, vilket innebär att dessa kvinnor, från många håll, får höra att de inte ser bra ut, enbart på grund av sin vikt.

Detta börjar redan i skolan, så långt ner som i lågstadiet, där barn retas för deras vikt. Varifrån mobbarna har fått att det inte är okej att vara överviktig, får vi fråga modeindustrin om. Andelen smala modeller är långt större än andelen "plusmodeller", och dessa "plusmodeller" är ofta inte speciellt överviktiga, om de ens är det. Det brukar också vara så himla speciellt när en modell är några nummer större, eftersom normen är just trådsmalhet.

Modeindustrin brukar oftast skjuta ifrån sig ansvaret för de hundratusentals, om inte miljontals, unga flickor som varje dag överväger självmord för att de inte är nöjda med sina kroppar. Vi har ju en fri vilja, eller hur? Men hur lätt är det att utnyttja denna fria vilja när man dagligen blir bombarderad med information, bilder, reklam och liknande, som alla pekar på att du ska vara smal. Om inte i klädmodet, med pinnsmala modeller, så i TV, där dietprogram är väldigt populära, eller i tidningar där du får veta hur du "blir sommarsmal" eller liknande. Får många är det en omöjlighet att värja sig, och självförtroendet sjunker i botten.

Det är helt klart dags för människor i maktpositioner att börja förmedla åsikten att du duger precis som du är. Modeskapare måste börja anpassa sina kreationer för alla kroppstyper, inte bara sjukt (för det är sjukt) smala. Alla måste vi börja ta vårat ansvar, för att flickor (och också pojkar, i allt större utsträckning) som känner sig osäkra på sitt utseende, inser att de faktiskt är snygga.

Nå, nog om den delen om mode, min andra infallsvinkel är den om vilken roll mode spelar i mitt liv. Vilket är en väldigt liten del. Jag har mycket svårt att förstå varför mode (då kläder i första hand) ska bestämmas av andra. Jag har på mig kläder som jag tycker är snygga, inte för att det är vad som är inne. Om gult är färgen för säsongen tänker inte jag börja gå i gult bara för det, faktum är att människor som slaviskt följer liknande uppdateringar ter sig patetiska i mina ögon. Fri vilja nämnde jag lite tidigare, mode är den i särklass mest utbredda masspsykosen vi har just nu. Jag skulle aldrig kunna sälla mig till den tanklösa massan som inte verkar bry sig om hur de ser ut, så länge det är vad som är "inne". Jag skapar mitt eget mode, tackar som frågar.

Så, det var första delen om mode, den andra kommer handla om modebloggare, men den tar vi lite senare.