Var jag verkligen tvungen att fråga? Och var jag verkligen tvungen att kolla på bilderna? Om jag ska ta mig ur det här måste jag sluta plåga mig själv. Men det är inte så jävla lätt alla gånger. Jag vill ju vara den oberoende vännen, och bilderna bara finns ju där. Men ändå...

Jag vet fan inte vad jag känner. Idag har jag ändå mått rätt bra, och framtiden känns okej, men så slutar jag jobba för dagen och all skit kommer tillbaka.

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!