Mycket riktigt. Även jag tänker blogga. Jag menar, vad bättre kan man ha för sig på en lördagskväll, än att sitta och pula med designer och sedan skriva lite? Tja, inte mycket, det kan jag säga!

Största anledningen är väl att Emma inte är här och förgyller min helg, eftersom hon är i Uppsala med sina kompisar och har kul. Så här är jag, och bloggar, och kollar på TV, och lyssnar på Anti-Flag. Anti-Flag är för övrigt ett bra band, även om jag personligen inte skulle orka vara så politiska som de är. Jag hade gärna velat se de i somras, när de spelade på West Coast Riot tillsammans med en massa andra sköna punkrockband. Men jag var på Peace & Love, vilket var mysigt det med. Mitt bästa minne därifrån får väl vara Millencolin, som var bättre än vad jag trodde att de skulle vara. Jag fick till och med med mig ett plektrum med Millencolinlogga på. Det är blått.

Jag har tänkt skriva lite om spel, musik och andra saker i min blogg, det vill säga lite recensionvarning. Jag tänkte börja med det senaste inköpet, nämligen Spore.

Spore är ett intressant spel, där man får leka Gud, lite som man själv vill. Man börjar (om man vill, och om man inte gjort det först), som en amöba i urtidens gryta, där man tampas med andra amöbor. Man kan vara gräsätare eller köttätare, där köttätare är snäppet enklare, eftersom det finns andra amöbor överallt, vilket det inte gör av alger. När man avancerat från amöbastadiet, får man bygga sin första riktiga varelse, med ett begränsat antal kroppsdelar, vilket är betydligt roligare än att faktiskt spela spelet. I det andra stadiet antingen socialiserar man, eller dödar, andra varelser för att få herravälde. Det är tre ton enklare att socialisera, då man inte riskerar att dö, vilket man gör som köttätare. Ju mer man avancerar, desto mer överjävligt blir det att attackera andra arter, och man får räkna med att dö ett tiotal gånger innan man når till bystadiet.

I bystadiet kan man återigen socialisera (spela instrument) eller attackera andra byar. De tidigare arterna som inte hade samma tur som en själv får istället leva som boskap eller föda. Efter bystadiet är det dags för civilisationsstadiet. Här börjar krigen på allvar, och här kan det, om det vill sig illa, gå käpprätt och helvete. För att illustrera min senaste omgång, då en av mina motståndare, som så klart skulle bli arg på mig, snabbt lyckades ta över två städer, medan jag fortfarande hade en. Ingen match för honom att totalt krossa mig, då han kunde producera kanske dubbelt så många fordon som mig. Spelomgången innan spelade jag som allätare, vilka tydligen tar över städer genom att köpa dem. Vad spelet glömmer att säga är att det är omöjligt att försvara sig som allätare, eftersom ens fordon inte kan attackera, utan endast skapa handelsrutter, vilket inte går med civilisationer som inte tycker om en (duh). Jag har ännu inte kommit till rymdstadiet, men det kommer väl.

Mina egna reflektioner över spelet är dessa:

Jag har ett problem med den här typen av spel, ett problem som innehas av bland annat Sim City, Civilization och The Sims: Bristen på överhängande mål. Det finns ingen anledning för mig att spela spelet, annat än att det finns där. Det funkar bra för Civilization som jag kan spela i timmar, omgång efter omgång, men Spore har ännu inte riktigt lyckats fånga mig. Efter att ha spelat det i ungefär två dagar, har jag redan tröttnat. Väl använda pengar? Skulle inte tro det.

Det är ett bra spel, med många fina funktioner, och grymma möjligheter att skapa varelser, byggnader och farkoster, men det fångar inte mig. Jag kommer nog att fortsätta spela det, om inte annat så för att klara spelet, vilket jag antar går ut på herravälde i universum. Men sedan ställs spelet på hyllan, för att kanske plockas fram i nostalgisyfte om tio år.

Nu ska jag kanske sova, eller något. Jag vet inte. Jag hoppas Emma kommer hem någorlunda tidigt imorgon, och inte vid nio på kvällen som det kan bli ibland.

Toodles!