Jag lyckades ju verkligen igår jag. Var hundra procent inställd på att jag skulle jobba kväll idag, så pass att jag inte kollade schemat på jobbet och sa till chefen att skulle jobba just kväll. Tog det sedan lugnt på kvällen igår, fast övertygad om att jag hade en skön sovmorgon att se fram emot, fram till att jag stängde av datorn och la mig i sängen för att kolla på TV vid 00:30. Jag fick någon liten känsla av att något inte stämde, så jag gick upp och kollade schemat på kylskpåsdörren. Och se! Ett morgonpass. Inte riktigt planerat, va? Men som tur är kan jag sova få timmar och ändå vara på topp dagen efter, så också den här gången.

Roliga nyheter? Jag börjar få mer lön igen, eftersom sommarens idiotiska semestrar som stympar ens lön, samt lite slapphet från mig sida med alldeles för lite extrapass. Förra månaden hade jag runt 2800 kr att leva på efter alla räkningar, den här månaden lutar det åt runt 8000 kr. Inte helt fel, kanske? Det lär inte bli riktigt lika mycket nästa månad, även om jag jobbar storhelg den sista oktober, men det lär nog bli knappa 17 000 kr då också (det blev runt 17 500 kr den här gången). Fortfarande långt ifrån så mycket jag skulle vilja tjäna i månaden, men jag är en slacker, inte en driftig entrepenör med massa potential, så jag får nöja mig med mitt harvande. Men det funkar det med! För stunden.

Ibland så är killarna från Riflex inne på jobbet och handlar, och självklart får det mig att tänka på Maria och på hur irriterande idiotisk jag var som sumpade vår vänskap, för en sådan skitsak som jag gjorde det. Riktigt onödigt! Jag vet inte om tiden kommer läka det, och jag vet inte om jag kommer försöka läka det heller, så vi får helt enkelt se.

Emma börjar också så smått att försvinna helt och hållet ur mina tankar (trots att jag skriver om henne nu). Att inte läsa hennes blogg är ett rätt logiskt steg att ta för att nå det, så det här ska nog gå bra. Å andra sidan hatar jag det faktum att jag måste glömma henne, att vi inte kan vara vänner. Det tog ju slut med att vi var vänner, så varför kunde det inte fortsätta så? De enda anledningarna jag kan se är att hon har någon form av känslor kvar för mig, eller är rädd för att få känslor för mig igen, vilket hon inte vill just nu. Visst, jag kan förstå henne i sådana fall, men kan hon inte säga det innan hon blockar mig på msn? Eller? Nej, hon får styra det här, så får vi se var vi är om 3-4 år. Jag tror väl knappast att vi kommer att bli ett par igen, men jag skulle ju inte säga nej om det blev så.

Nej, kvällens tankar avklarade, nu ska jag nog snart ta och lägga mig, för att jobba ett dagspass och sen träna på kvällen, något som ska bli grymt skönt.

Toodles!