En av mina absolut största idoler på P3 (och det är ju inte många), förutom den homosexuella killen som har något program jag inte kommer ihåg vad det heter, är P3 Souls Mats Nileskär. En gigant bland giganter.

Hans underbara röst ledsagar en under helgernas kvällar (och kanske andra dagar, jag lyssnar inte så ofta på P3). Det är nästan en meditativ röst, lugnande, förtroendeingivande. Jag kan se honom framför mig i radiostudion, inte i ett lysrörsbelyst rum med stora hörlurar på, utan i en skön skinnfotölj med ryggstöd som är två huvuden högre än an själv, sittandes med en pipa i munnen, iklädd en rökrock, troligtvis röd, kanske svart. Han smuttar kanske på ett glas congac emellanåt. Han muserar och stryker sig över mustaschen när något särskilt fascinerat honom. Ibland får han ett drömskt uttryck i ögonen, och liksom vandrar bort i tankarnas värld. Ljuset är nedsatt, kanske är det bara några levande ljus som gör att skuggorna kastas längs bokhyllorna, fulla med LP-skivor, och får hans anlete att se nästan overkligt ut.

Mats Nileskär, jag tror nästan jag är kär.