Så klart så händer det igen. En liten, egentligen obetydlig händelse, som får min hjärna i spinn. Nu kan jag inte tänka på annat, och hatar mig själv för det, hatar min paranoida hjärna som ser saker som inte finns (även om det är jävligt konstigt).

Hatar att må så här. Jag hoppas så jävla mycket på att det ska kännas bättre efter att jag och Emma har träffats på måndag. Jag vill verkligen det. Jag vill att allt ska vara bra, att allt ska kännas okej, att jag kan gå vidare, att världen inte känns som skit. Jag vill verkligen det.

Men just nu... Jag vet inte... Kan du inte försöka göra det lite enklare för mig, i alla fall? Jag tror du vet vad jag menar...