Den värsta depressionen under dagen har lagt sig, får vi hoppas. Har fortfarande inte ätit, förutom smågodisarna jag åt på jobbet när jag var där och tvättade bilen. Jag tänkte då att jag skulle köpa nåt på Micky Dee, men ansåg att det var för dyrt. Tänkte svänga in på Coop istället, men orkade inte, kände inte för nåt. Är fortfarande inte direkt hungrig, men kommer väl bli det framåt kvällen. Det finns å andra sidan mat i lägenheten så att jag slipper åka nånstans.

Nästa vecka ska jag jobba fyra pass, för att sedan vara ledig på fredagen, och sedan åka till Finland under helgen. Förhoppningsvis blir jag mindre och mindre beroende av Emma, men just nu känns det rätt otroligt.

Har kollat på mesta delen av No Country For Old Men, men orkade inte kolla klart slutet. Ska väl försöka tagga till mig och göra det snart.

Jag hade tänkt ägna det här inlägget åt känslor. Vilken nyhet, va?

Jag mår ömsom skit, ömsom bra, just nu. Skit när jag tänker alltför mycket på de jobbiga delarna bakom att Emma har lämnat mig. Bra när jag tänker på det positiva som kan komma från det. Jag lever just nu på hoppet att hon och jag kommer att bli tillsammans igen, även om jag vet att det kan ta lång tid. Det finns dock saker bakom som gör mig grymt osäker på om det kommer att bli så, samtidigt som det finns sånt som jag tycker visar på att det finns en gnutta hopp.

Det enda jag vill, är att säga allt till Emma, nu, och laga det här på en gång. Att veta att det kan komma att ta lång tid är det som är jobbigast just nu. Dock så försöker jag intala mig själv att ge henne den tid hon behöver komma tillrätta med sig själv och sitt liv.

Jag kommer troligen inte att leta efter en ny flickvän just nu, av två anledningar. Dels det som nämnts tidigare, dels så vet jag verkligen inte om jag skulle klara av det just nu, ändå. Om möjligheten uppenbarar sig, och jag faktiskt tycker om tjejen, så tänker jag dock inte tveka bara för att jag tror att jag bli tillsammans med Emma igen.

Det finns så grymt mycket saker jag vill säga till Emma, saker jag vill ha svar på, och jag vill säga det nu. Men jag vet inte om jag borde det, eftersom det troligtvis kan påverka negativt på vår relation, vilket är det sista jag vill. Jag vill verkligen att vi ska kunna vara vänner, riktigt bra vänner, för att sedan ta saker därifrån.

Jag har pratat med henne om att jag tänker flytta till Uppsala för att komma närmare henne. Hon tycker inte att det är en bra idé, även om det knappast kommer att inträffa innan nyår. Jag vet att den tanken kommer ifrån mitt beroende av henne, oavsett om det är som vän eller flickvän. Jag vet dock att hennes tanke om att jag ska flytta någon annanstans, där ingen känner mig, är helt åt helvete, och att jag då kommer att bli ännu mer deprimerad än jag är nu. Så jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Så här några dagar senare känns även konceptet att flytta till Uppsala skrämmande, så jag vet verkligen verkligen inte.

Jag hoppas att jag och Emma kan träffas snart, så att jag får försöka säga allt jag vill säga, även om jag vet att jag inte kommer att göra det, då jag har lättare att säga saker i skrift än i tal.

Nu orkar jag inte tänka mer på det här (men det kommer jag göra). Kanske skulle man gå och lägga sig? Jag vet inte...

Jag hatar att det har blivit så här. Med hela mitt hjärta. Fan ta livet.

Mycket riktigt. Även jag tänker blogga. Jag menar, vad bättre kan man ha för sig på en lördagskväll, än att sitta och pula med designer och sedan skriva lite? Tja, inte mycket, det kan jag säga!

Största anledningen är väl att Emma inte är här och förgyller min helg, eftersom hon är i Uppsala med sina kompisar och har kul. Så här är jag, och bloggar, och kollar på TV, och lyssnar på Anti-Flag. Anti-Flag är för övrigt ett bra band, även om jag personligen inte skulle orka vara så politiska som de är. Jag hade gärna velat se de i somras, när de spelade på West Coast Riot tillsammans med en massa andra sköna punkrockband. Men jag var på Peace & Love, vilket var mysigt det med. Mitt bästa minne därifrån får väl vara Millencolin, som var bättre än vad jag trodde att de skulle vara. Jag fick till och med med mig ett plektrum med Millencolinlogga på. Det är blått.

Jag har tänkt skriva lite om spel, musik och andra saker i min blogg, det vill säga lite recensionvarning. Jag tänkte börja med det senaste inköpet, nämligen Spore.

Spore är ett intressant spel, där man får leka Gud, lite som man själv vill. Man börjar (om man vill, och om man inte gjort det först), som en amöba i urtidens gryta, där man tampas med andra amöbor. Man kan vara gräsätare eller köttätare, där köttätare är snäppet enklare, eftersom det finns andra amöbor överallt, vilket det inte gör av alger. När man avancerat från amöbastadiet, får man bygga sin första riktiga varelse, med ett begränsat antal kroppsdelar, vilket är betydligt roligare än att faktiskt spela spelet. I det andra stadiet antingen socialiserar man, eller dödar, andra varelser för att få herravälde. Det är tre ton enklare att socialisera, då man inte riskerar att dö, vilket man gör som köttätare. Ju mer man avancerar, desto mer överjävligt blir det att attackera andra arter, och man får räkna med att dö ett tiotal gånger innan man når till bystadiet.

I bystadiet kan man återigen socialisera (spela instrument) eller attackera andra byar. De tidigare arterna som inte hade samma tur som en själv får istället leva som boskap eller föda. Efter bystadiet är det dags för civilisationsstadiet. Här börjar krigen på allvar, och här kan det, om det vill sig illa, gå käpprätt och helvete. För att illustrera min senaste omgång, då en av mina motståndare, som så klart skulle bli arg på mig, snabbt lyckades ta över två städer, medan jag fortfarande hade en. Ingen match för honom att totalt krossa mig, då han kunde producera kanske dubbelt så många fordon som mig. Spelomgången innan spelade jag som allätare, vilka tydligen tar över städer genom att köpa dem. Vad spelet glömmer att säga är att det är omöjligt att försvara sig som allätare, eftersom ens fordon inte kan attackera, utan endast skapa handelsrutter, vilket inte går med civilisationer som inte tycker om en (duh). Jag har ännu inte kommit till rymdstadiet, men det kommer väl.

Mina egna reflektioner över spelet är dessa:

Jag har ett problem med den här typen av spel, ett problem som innehas av bland annat Sim City, Civilization och The Sims: Bristen på överhängande mål. Det finns ingen anledning för mig att spela spelet, annat än att det finns där. Det funkar bra för Civilization som jag kan spela i timmar, omgång efter omgång, men Spore har ännu inte riktigt lyckats fånga mig. Efter att ha spelat det i ungefär två dagar, har jag redan tröttnat. Väl använda pengar? Skulle inte tro det.

Det är ett bra spel, med många fina funktioner, och grymma möjligheter att skapa varelser, byggnader och farkoster, men det fångar inte mig. Jag kommer nog att fortsätta spela det, om inte annat så för att klara spelet, vilket jag antar går ut på herravälde i universum. Men sedan ställs spelet på hyllan, för att kanske plockas fram i nostalgisyfte om tio år.

Nu ska jag kanske sova, eller något. Jag vet inte. Jag hoppas Emma kommer hem någorlunda tidigt imorgon, och inte vid nio på kvällen som det kan bli ibland.

Toodles!