Så var det med det. Samtalet jag hade tänkt skulle ta plats på måndag, tog plats idag, på msn istället för öga-mot-öga. Det är ändå bäst, för jag kan uttrycka mig mycket bättre i skrift, och det tror jag Emma kan hålla med om.

Så här i efterhand kan jag erkänna att jag varit något envis, och även blind. För det vill jag säga förlåt. Jag kan dock med glädje säga, att jag nu kan acceptera att det är över. En gång för alla. Och för alltid. Även om det är jobbigt, känns det bra. Det känns nu som att jag verkligen kan ta tag i mitt liv, och sluta älta det här i mitt huvud om och om igen. Jag kan gå vidare, och börja utveckla mig själv så att jag äntligen kan bli den person jag vet att jag kan bli, och få de erfarenheter jag så desperat saknar.

Det jag vill, mest av allt just nu, är att jag och Emma kan fortsätta vara väldigt goda vänner, och att det är en ömsesidig känsla. Jag kommer inte orka vara den som tar kontakt alltför länge. Dock kommer min framtid inte att kräva hennes närvaro lika mycket som den gjort tidigare, så det kommer förhoppningsvis inte att bli några problem.

Emma, du har betytt otroligt mycket för mig, och jag vill verkligen tacka dig för den tiden vi har haft tillsammans. Jag hoppas att du kan känna samma sak, och att du vill fortsätta vara min vän (jag vet att du vill det), och vi fortsätter prata på alla sätt, och även träffas någon gång då och då. Kanske ta en fika på Storken? ;) Även om jag har känt att du är den rätta för mig (det kommer att bli svårt att hitta någon som kan matcha dig), så vill jag att du ska få det liv du alltid velat ha, med allt vad det innebär. Jag har alltid stöttat dig (på samma sätt som du stöttat mig), och jag kommer fortsätta stötta dig, ända till du mår så pass bra att du kan bli den kvinna jag alltid trott att du kan bli. Jag hoppas verkligen att du accepterar min "hjälp", och att du förstår att du betyder väldigt mycket för mig, även om det aldrig mer blir du och jag.

Med risk för feltolkning: Emma, jag älskar dig.