Jag hade tänkt ägna det här inlägget åt känslor. Vilken nyhet, va?

Jag mår ömsom skit, ömsom bra, just nu. Skit när jag tänker alltför mycket på de jobbiga delarna bakom att Emma har lämnat mig. Bra när jag tänker på det positiva som kan komma från det. Jag lever just nu på hoppet att hon och jag kommer att bli tillsammans igen, även om jag vet att det kan ta lång tid. Det finns dock saker bakom som gör mig grymt osäker på om det kommer att bli så, samtidigt som det finns sånt som jag tycker visar på att det finns en gnutta hopp.

Det enda jag vill, är att säga allt till Emma, nu, och laga det här på en gång. Att veta att det kan komma att ta lång tid är det som är jobbigast just nu. Dock så försöker jag intala mig själv att ge henne den tid hon behöver komma tillrätta med sig själv och sitt liv.

Jag kommer troligen inte att leta efter en ny flickvän just nu, av två anledningar. Dels det som nämnts tidigare, dels så vet jag verkligen inte om jag skulle klara av det just nu, ändå. Om möjligheten uppenbarar sig, och jag faktiskt tycker om tjejen, så tänker jag dock inte tveka bara för att jag tror att jag bli tillsammans med Emma igen.

Det finns så grymt mycket saker jag vill säga till Emma, saker jag vill ha svar på, och jag vill säga det nu. Men jag vet inte om jag borde det, eftersom det troligtvis kan påverka negativt på vår relation, vilket är det sista jag vill. Jag vill verkligen att vi ska kunna vara vänner, riktigt bra vänner, för att sedan ta saker därifrån.

Jag har pratat med henne om att jag tänker flytta till Uppsala för att komma närmare henne. Hon tycker inte att det är en bra idé, även om det knappast kommer att inträffa innan nyår. Jag vet att den tanken kommer ifrån mitt beroende av henne, oavsett om det är som vän eller flickvän. Jag vet dock att hennes tanke om att jag ska flytta någon annanstans, där ingen känner mig, är helt åt helvete, och att jag då kommer att bli ännu mer deprimerad än jag är nu. Så jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Så här några dagar senare känns även konceptet att flytta till Uppsala skrämmande, så jag vet verkligen verkligen inte.

Jag hoppas att jag och Emma kan träffas snart, så att jag får försöka säga allt jag vill säga, även om jag vet att jag inte kommer att göra det, då jag har lättare att säga saker i skrift än i tal.

Nu orkar jag inte tänka mer på det här (men det kommer jag göra). Kanske skulle man gå och lägga sig? Jag vet inte...