Varför blev det så här?
Eftersom det enda jag kan tänka på just nu, är varför det har tagit slut mellan mig och Emma, tänkte jag försöka sätta min tankar på pränt. Varför vet jag inte riktigt, men det kanske känns bättre, eller nåt.
Jag undrar varför Emma tröttnade på mig. Om det var att livet blev rutinartat, som jag vet att hon hatar, eller/och om det var för att hon inte kunde träffa sina vänner, förstår jag verkligen inte varför det tog slut. Den enkla lösningen var att hon flyttade tillbaka hem, vilket hon nu har gjort. Det får mig att fundera på om det inte finns någon annan bakomliggande faktor, till exempel att Emma behöver den nykära känslan man har när man precis har träffats, vilken kanske hade försvunnit något. Jag kan heller inte skaka av mig tanken om att det finns någon annan, även om Emma inte just nu tänker ha någon pojkvän.
Jag är besviken på det faktum att det aldrig öppnades någon diskussion för hur vi skulle kunna lösa problemet, det känns som att Emma bestämde sig redan tre veckor sedan för att det var slut. Jag förstår verkligen inte hur de starka känslor hon känt för mig som pojkvän bara kan ha försvunnit. Det får mig att tänka att det kanske aldrig fanns såna känslor, utan att det alltid endast varit vänkänslor. Vilket får mig att må ännu sämre.
Ju fler dagar som går, desto mer tänker jag på att ta livet av mig. Nu vet jag inte om jag kommer att genomföra det, men just nu känner jag mig extremt misslyckad och patetisk, och har absolut ingenting att se fram emot i min vardag, annat än mer tankar och mer gråt. Och det vet jag inte hur länge jag kommer att orka med.
Jag har mer eller mindre besämt mig för att inte kontakta Emma på ett tag, om hon inte gör det själv så klart. Jag vet inte om jag kommer att klara av det, men om jag någon gång ska kunna få tillbaka henne, måste jag ge henne den tid hon behöver att vara ifrån mig. Jag hoppas så klart fortfarande att vi kan prata med varandra och träffas, men det har blivit lite väl mycket från min sida just nu, och jag märker helt klart att hon inte egentligen vill prata med mig när vi väl gör det, och att hon inte vill träffa mig heller. Så så kommer det att bli!
Jag undrar varför Emma tröttnade på mig. Om det var att livet blev rutinartat, som jag vet att hon hatar, eller/och om det var för att hon inte kunde träffa sina vänner, förstår jag verkligen inte varför det tog slut. Den enkla lösningen var att hon flyttade tillbaka hem, vilket hon nu har gjort. Det får mig att fundera på om det inte finns någon annan bakomliggande faktor, till exempel att Emma behöver den nykära känslan man har när man precis har träffats, vilken kanske hade försvunnit något. Jag kan heller inte skaka av mig tanken om att det finns någon annan, även om Emma inte just nu tänker ha någon pojkvän.
Jag är besviken på det faktum att det aldrig öppnades någon diskussion för hur vi skulle kunna lösa problemet, det känns som att Emma bestämde sig redan tre veckor sedan för att det var slut. Jag förstår verkligen inte hur de starka känslor hon känt för mig som pojkvän bara kan ha försvunnit. Det får mig att tänka att det kanske aldrig fanns såna känslor, utan att det alltid endast varit vänkänslor. Vilket får mig att må ännu sämre.
Ju fler dagar som går, desto mer tänker jag på att ta livet av mig. Nu vet jag inte om jag kommer att genomföra det, men just nu känner jag mig extremt misslyckad och patetisk, och har absolut ingenting att se fram emot i min vardag, annat än mer tankar och mer gråt. Och det vet jag inte hur länge jag kommer att orka med.
Jag har mer eller mindre besämt mig för att inte kontakta Emma på ett tag, om hon inte gör det själv så klart. Jag vet inte om jag kommer att klara av det, men om jag någon gång ska kunna få tillbaka henne, måste jag ge henne den tid hon behöver att vara ifrån mig. Jag hoppas så klart fortfarande att vi kan prata med varandra och träffas, men det har blivit lite väl mycket från min sida just nu, och jag märker helt klart att hon inte egentligen vill prata med mig när vi väl gör det, och att hon inte vill träffa mig heller. Så så kommer det att bli!
Kommentarer
Trackback
