Då var dagens arbetspass över, och det var med smärta jag genomled det. Eller, i början i alla fall. Hopslaget från träningen igår resulterade i följande blåmärke under dagen.


Jag gillar formingen efter strumpan. Very shexy. Ett tag under förmiddagen spände det som fan, så pass mycket att jag knappt kunde gå. Det gick dock över mer och mer, i takt med att det blev mer och mer färgat. Nu spänner det mer än gör ont.

Annars vaknade jag med sprängande huvudvärk i morse (förutom smärtorna i benet då), mest på grund av träningen igår, antar jag. Det sätter sina spår när man inte tränat på dryga veckan och sen kör ett så pass tungt pass som vi gjorde igår. Detta innebär att det endast och enbart blir slapp ikväll, kanske kolla på någon god film eller nåt.

Så här snygg ser man ut när man ska slappa.


Ah men gud vad snygg jag är!

Ja just, jag måste ju berätta om radarparet som var inne idag igen (tror det var i onsdags de var inne också). Vi snackar Sveriges fulaste transa (medelålders man med värsta basrösten och peruk, och ansiktspiercings), tillsammans med sin "partner", eller vad hon nu var, och ingen av dem verkade ju vara direkt normalt funtade. Som den underbara säljare man är, agerar man ju normalt, men inombords skrattar man. Jag menar, självdistans är ju guld värt, men någon jävla nivå av självrespekt måste också finnas, man kan inte gå ner sig så jävla mycket som de har gjort.

Jösses, säger jag bara. Nej, nu ska jag fortsätta lyssna på The Prodigys nya skiva Invaders Must Die. Riktigt bra, faktiskt, speciellt titelspåret.