Det var en gång en nektarin som hette Alf. Varje dag brukade Alf vakna på sin halmmadrass på sitt hotell som han ägde. På det hotellet bodde det en turkos flodhäst som hette Bertol. Bertol och Alf var jättegoda vänner, och varje torsdagsförmiddag brukade de spela boule med apelsinskal, och det tyckte de var görsköj.

Men det fanns ett apelsinskal som hette Grojne, och han tyckte inte det var kul att bli spelad boule med, så han klagade hos arbetsförmedlingen om att han ville ha ett nytt jobb. Men de på arbetsförmedlingen sa att han bara hade två år och fyrtionio dagar kvar på sitt jobb, sen skulle han få en blå hund som tack för att han offrat liv och lem på boule-banan. Det tyckte Grojne lät riktigt bra, så han jobbade på i de 2 åren och de fyrtionio dagarna som boule-apelsinskal åt Bertol och Alf.

Men sen så kom det sig en dag att Alf blev lite hungrig av allt boule-spelande, så han ställde siktet på en affär med exotisk fisk. Han köpte aderton kilo hamstrad hypertorsk som han förtärde på en parkbänk bredvid fyllot Oine. Oine var ett roligt fyllo. Varje dag brukade han berätta roliga historier för de små barnen som bodde i parken. Det tyckte de var jätteroligt, så de sparkade på Oine för att han var så rolig. Det tyckte inte Oine om så himla mycket, för han hade sköra benstommar som inte tålde regn och rusk. Och det regnade. Och ruskade. Så Oines ben gick sönder huller om buller, och alla barnen som bodde i parken hoppade lite på honom för att se om han levde eller inte. När de märkte at han inte gjorde det tog de honom till affären för exotisk fisk och sa att han var en sällsynt abrahimisk flundrepersikorädiseundulatflaxandeblåmagadgulögdturkospungkulad-fyllofiskande fisk. Expediten blev alldeles utom sig och sa att såna fanns det ju inte gott om, och han köpte Oine för trehundrasextionio och trettiofyra kronor och ören som han hivade upp ur sin kassa som var full av malar som alla trodde på att det fanns en stor helig chokladboll i Långbortistan som alla malar tillbedde på tisdagarna när de hade sabbatsdag för sina lämmlar som bodde i deras röda sockor som de hade på sig när de frös av den kalla luften som brukade infinna sig under såna omständigheter då det inte fanns el till Alfs ultradildo som han hade gömd i sin byrolåda så att inte Bertol skulle hitta den och få konstiga saker för sig som kunde innebära slutet för Alf som hotellägare och för Bertol som hotellgäst.

Och det ville ju inte Grojne, som ju hade fått en blå hund för sitt jobb som han älskade över allt annat. Till och med mer än sin avdankade cyklotron som han hade i ett skåp som var fullt av attiraljer, småsaker, fyndigheter och bananer.

Detta tyckte Alf lät som en förträfflig idé och han plockade raskt ut en småsak ur skåpet och satte den på huvet eftersom han tyckte den såg ut som ett päronsurrogat som platsade på huven som hans. Detta gillade också Grojne som sade till Alf att småsaken som absolut skulle kunna vara ett päronsurrogat var väldigt vacker på Alfs huvud och att han borde behålla det. Alf blev överlycklig och skumpade iväg som en älgtjur med krupp till sin hjärtevän Bertol som ock så tyckte att päronsurrogatet var väldans vajert. Han hoppade upp och ner i pur förtjusning och skadade sig så allvarligt att han var tvungen att åka till akuten i Blåköping som låg på Svergies nordkust där vilda stormar brukade blåsa upp de stora vågarna till ofattbara höjder som en liten pojke på SMHI mätte varje torsdagförmiddag.

Men eftersom det var samtidigt som Alf och Bertol spelade boule med apelsinskal, så det gick ju inte eftersom hela världen följde de actionspäckade matcherna. Så SMHI fick lägga om programmet till måndagsnätter då det ändå blåste som mest. Detta tyckte den lilla pojken var väldans jobbigt; eftersom han alltid festade redlöst på söndagarna så var han ju jättebakfull på måndagarna, och då var det ju tämligen svårt att mäta några stora vågor åt SMHI tyckte han. Så han tog apelsinskalet Grojne och smorde in sin näsa så att han inte skulle bli full på söndagarna. Och bakfull på måndagarna så klart. Grojne lämnade gärna ut sig själv eftersom han var arbetslös efter jobbet som boule-apelsinskal. Och detta gladde ju Alf och Bertol som tyckte att Grojne varit ett fördeömligt boule-apelsinskal. De skålade på vinäger och drack så mycket att de inte kom ihåg vad som hade hänt femton dagar tidigare. Det vill säga den dagen då de hade sex första gången. Och eftersom de glömde det, hade de sex igen. Och hela världen såg på eftersom det såg så roligt ut och var så actionspäckat. Och det var ju det de ville ha.

Slut(a).